Bastasjö?

Eget foto 2014

Litteratur – se separat litteraturlista på annat ställe i bloggen.

Närhet till vatten

Genom historien har närhet till vatten alltid varit en viktig lokaliseringsfaktor för mänskliga bosättningar. Sötvatten är ju en livsnödvändighet för alla levande organismer och de första stora kulturerna växte upp på flodslätter. Dessa är ofta bördiga, vilket är den främsta anledningen till att de lockat till bebyggelse, förutom närheten till dricksvatten. Det finns flera andra fördelar med att bo nära en farbar å eller vid kusten: Att färdas med båt har, framför allt under äldre tider, varit såväl enklare som säkrare än att ta sig fram på land, i ofta väglös terräng där ibland stråtrövare härjade. Fiske, vid sidan av jakt, är en av människans allra tidigaste näringar och ett gott fiskevatten var ett betydelsefullt argument för bosättning. Våra förfäder slog sig även ned vid sjöar och våtmarker för att utvinna malm och producera järn: Sjö- och myrmalm fanns på många platser.

En annan fördel med närhet till vattendrag är att man kan utnyttja fallhöjder för kraftutvinning, vilket blev en viktig lokaliseringsfaktor för många industrier under 1700- och 1800-talen. Kvarnarnas historia är dock längre än så. De äldsta kvarnskildringarna är 2000 år gamla. Under 1700-talet, när den industriella verksamheten började att spira, drog många vattendrag med forsar och fall till sig företag, de flesta till att börja med små. Antalet anställda var få, och när det gällde mjöl- och sågkvarnar, så drevs de ofta av bönderna själva. I Blekinge var marknaden god, man fick avsättning för sina produkter eftersom landskapet var tätt befolkat.

Vatten är även en betydelsefull råvara för många industrier, till exempel pappersindustrin, vilken har gamla anor i Blekinge. Flera av bruken anlades på 1700-talet, som mest fanns det sju bruk i drift samtidigt, omkring år 1830. Många vattendrag användes även för flottning av timmer. Det var ett enklare sätt att transportera denna otympliga råvara, än att nyttja ox- eller hästkraft på landsväg.

Det moderna jordbrukets genombrott på 1800-talet medförde bl a att de odlade ytorna blev större och större. I jakten på odlingsbar mark blev utdikning av våtmarker ett vanligt alternativ, och många utdikningsprojekt genomfördes i såväl i Blekinge, som i hela landet.

Lyckebyån

Lyckebyån rinner upp norr om Kosta i Småland och mynnar i Lyckebyfjärden, öster om Karlskrona. Själva avrinningsområdet är drygt 800 kvadratkilometer stort, studien berör den del av ån som rinner genom Blekinge.

Berggrunden i avrinningsområdet består till allra största delen av granit. Den vanligaste jordarten är morän. Sur nederbörd som tränger ner i marken neutraliseras inte i någon större utsträckning av dessa marktyper men mer vittringsbenägna, basiska, isälvssediment finns i smala band längs med huvudfåran.

Lyckebyåns avrinningsområde är en typisk skogsbygd med mestadels barrskog. Markanvändningen domineras av skogsbruk. Andelen uppodlad mark är liten och koncentrerad till de isälvssediment som finns längs huvudfåran. År 2000 utgjorde skogsmark 77% av den totala arealen, åkermark 7%, betesmark 8%, vattenytor 4%, myrmark 2% samt tätort 2% (Sandsten et al 2009).

Längst i norr i Blekinge rinner ån in i Västersjön och Fursjön och följer därefter gränsen mellan Blekinge och Småland i sydostlig/sydsydostlig riktning i cirka en mil. Därefter blir riktningen allmer sydlig. Terrängen här är flack med mycket våtmarker, dock är en del av de forna sjöarna och våtmarkerna helt eller delvis torrlagda, beroende på ett stort utdikningsprojekt på 1940-talet. Genom torrläggningen vann man en del odlingsbar jord, men rent generellt kan sägas, att uppodlingsgraden är låg eftersom stenig och blockig morän dominerar. Granskog är vanligast, med en del inblandning av lövträd. Det är framför allt på marker som fortfarande hävdas av människan som lövträd är vanliga, många med äldre spår av hamling. Platåområdet utgör en fortsättning på det småländska peneplanet: Lyckebyåns fallhöjd under loppets två första mil i Blekinge är endast två meter.

Ån följer en nord-sydgående sprickdal och fortsätter in i mellanbygdens dallandskap och vidare söderut. Landskapet här är mera kuperat. Fallhöjden under de återstående dryga två milen till havet är cirka 100 meter. Lövskog blir allt vanligare, jämfört med områdena i norr, och uppodlingsgraden är något högre.

Vid Augerum skär ån igenom en rullstensås innan den rinner ut på den flacka, leriga kustslätten: Högsta kustlinjen ligger i länet mellan 50 och 65 m ö h, därav de omfattande leravsättningarna. Det är här, nära kusten, som uppodlingsgraden är som högst. I Lyckeby, ett par kilometer innan ån mynnar i havet, skär den igenom ett kuperat område, där ett vattenfall naturligt bildats. Det var vid detta vattenfall som de första industrierna i trakten växte upp på 1700-talet.

Fagerlund (1865) beskriver Lyckebyån så här:

”Lyckeby eller Augrums å, ett af Blekinges största vattendrag, inkommande i länet från de på nordöstra gränsen mot Kalmar län belägna sjöarne Fuhren,… Vestersjön, och Bockabosjön, slingrar sig,… i många krökningar, än i stilla lopp genom sanka slättfält, än med strida forssar och vattenfall, af vilka det nedersta förekommer i den sköna nejden vid Lyckeby, der ån utfaller i viken af samma namn”.

Bygden

I området kring Lyckebyån har det levt människor i tusentals år, framför allt i de kustnära trakterna. Enligt Stenholm (1986) så låg kärnbygderna i dalbygden, skogsbygden koloniserades senare. I slutet av vikingatiden fanns en potentiellt stor handelsplats i Blekinge, nära Lyckebyåns mynning i havet (Stenholm 1986). Denna sk köpingeplats låg intill landsvägen i öst-västlig riktning, och möjligen fanns här även en väg som band ihop Augerum med kusten. 1.5 km nordost om köpingeplatsen låg Lösen, omnämnd som kongelev (Stenholm 1986), en slags förvaltningsgård skött av kungliga ombudsmän. Även under medeltiden var Lösen administrativ huvudort i länet.

Eftersom landet höjt sig efter sista istiden och havets nivå varierat eustatiskt så har strandlinjen successivt förändrats. Vattenståndet i Lyckebyområdet kan ha varit en halv till en meter högre för 1000 år sedan jämfört med idag. Det betydde, att mera djupgående båtar än i dag kunde ta sig upp till hamnen i Lyckeby, en bit upp i ån.

Skogsbygden koloniserades under medeltidens bägge århundraden (Stenholm 1986). Man försörjde sig på skogen, viss animalieproduktion och fiske. Viktigast av allt var kanske sjö- och myrmalms-fyndigheterna. Ännu i slutet av 1600-talet fanns det få byar i skogsbygden, bebyggelsen bestod till största delen av ensamgårdar (Björnsson 1946).

Cirka hundra år senare hade betydligt flera byar vuxit upp i Blekinge. Där det fanns stora ytor med lättbrukad mark, där fanns det också byar. Antalet torpare ökade, i delar av skogsbygden kan man tala om överbefolkning (Björnsson 1946). Otaliga odlingsrösen står kvar i terrängen och minner om generationers odlingsmöda.

Var Lyckebyån en viktig farled förr i tiden? En del historiker menar så, andra inte (Nilsson 1981). Ett argument mot är, att det är strid ström på flera ställen, och att det finns forsar och fall, vilket gör framkomligheten begränsad. Men för kortare sträckor var ån utan tvekan viktig som transportled. Valde man att färdas på land, så gick en av de medeltida huvudvägarna från Lyckå norrut, fram till vägen mellan Kalmar och Växjö (Stenholm 1986). Vad gäller fiske i ån, så omnämner Björnsson (1946) att det fiskades lax i Lyckebyån, men några kvantiteter nämns ej.