Båtsmän

Båtsmän i Blekinge

3Socknarbåtsmän (1)

Båtsmännen var flottans motsvarighet till arméns knektar. I Blekinge var de knutna till Karlskrona och var en vanlig del av stadsbilden. Det gick många fler båtsmän på antalet invånare i Blekinge än någon annanstans i landet. Dock tjänstgjorde de bara under en del av året, resten av tiden tillbringade de på hemorten där de oftast bodde i  båtsmanstorp. Många som har sina rötter i Blekinge har en eller flera båtsmän i sina släktträd.

Båtsmännen och deras liv var en kombination av två världar. Dels var de vanliga torpare med alla de sysslor, slit och problem som hörde till ett torpareliv. Dels var de en del av krigsmakten med allt vad det innebar i fråga om disciplin och regler och ofta med livet som insats.

Vissa båtsmän tyckte säkert att deras arbete var attraktivt. De blev ju garanterade en viss inkomst och bostad och kunde skapa ett tryggat, om än knapert, liv för sig och sina familjer. En och annan lockades kanske av möjligheterna till att få uppleva andra delar av världen. Men livet som båtsman var hårt: I krigstid dog många i strid, men egentligen var den största dödsorsaken olika sjukdomar som spreds ombord på de kalla och fuktiga fartygen där manskapet levde trångt tillsammans. I land var det inte mycket bättre, bostäderna där var också trånga, murkna och smutsiga.

Illustration: Antal båtsmän per socken i Blekinge, egen bearbetning 2016.

Annonser
Äldre kartor · Kulturlandskapet · Skiftesreformerna

Öljersjö, en by i Lösens socken

öljersjö gårdÖljersjö gård. 2011. Bild från Blekinge museums fotoarkiv

En gammal beskrivning

I Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon över Sverige (1859-1870) står att läsa om Öljersjö:

”Öljersjö (efter jordebok och mantalslängd), Öljasjö (efter en beskrivning af Lösens socken år 1865). By uti Lösens socken af Östra fögderiet och Carlskrona län, 1/8 mil öster om kyrkan, hvarifrån räknas 1 mil till staden Carlskrona; af 8 hemmans-nummer 19—26, 73/4 mantal skatte, på en areal af 898 tunnland 243/8 kappl., hvaraf 140 åker,143 äng och 557 utmark; 26 inbyggare; fiske i Saltsjön. 

Byn, storskiftad år 1787-1788 och enskiftad år 1828, hade 1863: 17 hemmansbrukare och gårdar, hvaraf den vackraste och bäst bebyggda, vanligen Viö benämnd, består af 1 7/12 mtl. En af l 1/2 mtl, M 19—20, med en af de utmärktas koladugårdar inom länet samt trädgård, har efter år 1830 tillhört bland andra öfverste Jägersköld, som uppfört det der befintliga boningshuset; derefter kaptenen vid flottan G. von Krusenstjerna samt sedan år 1856 f. d. handl. J. Leopold Thorn.”

Nyfiken

När jag läste detta blev jag nyfiken på hur byn såg ut, då på 1800-talet, och hur skiftesreformerna påverkat den. (För dig som inte vet så mycket om skiftena så finns det rätt mycket på andra platser här i bloggen, och jag ska inte orda om dem här.)  Jag tittade på bevarade gamla kartor och kom fram till, att Viö som nämns ovan, inte ingick i den ursprungliga byn. Utan att läsa alla skiftesprotokoll gissar jag, att just den bonden på sin tid fick utflyttningsplikt från byn vid enskiftet, lämnade bytomten och byggde upp sin gård en bit väster om byn. I dag kallas gården för Viet, och är för många känd för att ha ”Barnens gård” på sina forna åkermarker!

Skärmavbild 2015-10-22 kl. 20.45.51

Karta från 1744, Öljersjö by (Lantmäteriets historiska kartor). Lägg märke till hur byns inägor är uppdelade i ett så kallat tegskifte, där bönderna hade tegar i de olika gärdena på ett, för oss idag, väldigt plottrigt sätt. Detaljer syns i nästa bild, en förstoring av byns sydöstra del:

Skärmavbild 2015-10-22 kl. 20.15.45

Den sydliga gården, om jag är rätt orienterad (!) är nuvarande Öljersjö gård.

Skärmavbild 2015-10-22 kl. 20.57.19

Enskifteskarta, samma källa som ovan, 1817. Här syns hur ägostrukturen förändrades, små enheter blev större, mer lättbrukade, och det fanns en utvecklingspotential. Bystrukturer förstördes när bönderna ålades att flytta ut till sina nya marker. Men som nämns ovan i ”Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon över Sverige” kunde ju de nya gårdarna blomstra  också de! 

I dag

Fortfarande odlas markerna i Öljersjö by. Men jordbrukarna har också hittat andra sätt att försörja sig på. Barnens gård, som nämndes innan, är ett slags mininöjesfält för barn, som bygge på konceptet ”bondgård” om än i en vid tolkning. I byn finns hästgårdar och även en attraktiv klädesbutik. Avståndet till Karlskrona är inte stort, och nybyggnationer av villor ingår numera också i bybilden. Varje tid gör sina avtryck i landskapet. Kulturlandskapet.

moppe gillis

Två bilder från Blekinge museums fotoarkiv, 1960. ”Åke, Gillis och Kalle nära Öljersjö och 82 kilometer från Kalmar.” Andra bilden visar Gillis i närbild. Vem är månne dessa tre herrar?

I

Berättelser från förr · Kulturlandskapet

Skärgårdsponnyn

2a8c1ab7bb7cdbf86e1f085a0e9d2f4f

Ö-ponnyer på bete på Aspö kring sekelskiftet 1900, okänd fotograf. Blekinge museum.

En utdöd lanthäst

Visste du, att på öarna i östra Blekinge har det funnits en speciell ponny nästan fram i våra dagar. Det var den äldst bevarade lanthästen, tillsammans med gotlandsrusset, och enligt Roland Janicke från Senoren kallades den för klippare. Idag är rasen utdöd men den fanns en bit in på 1900-talet, i alla fall på Tjurkö, Sturkö, Senoren och Hasslö. Bilden ovan visar att det även på Aspö fanns ö-ponnyer.

I Blekingebygder 1924 finns en artikel om uppfödning av skärgårdshästar förr i tiden. Författaren, Ossian Lagerholm, minns de små hästarna:

”På den tiden bestod vår öbefolkning huvudsakligen av fiskare. Jord fanns och odlades men icke såsom nu, utan allt sköttes primitivt. Redskapen voro de enklaste. Årdret fick ofta ersätta plogen och. det blev ju, som man säger, att ”skumma på ytan”. Skörden blev naturligtvis därefter. Slog fisket fel, gjorde nöden sig ofta kännbar. Sköttes jordbruket primitivt, var kreatursuppfödningen därefter. Boskapen fick nästan sköta sig själv. Djuren, hästar nötkreatur, får och svin, gingo ute året om. Svältfödning var mycket vanlig. Rykt och kraftfoder voro nästan okända ting. Genom dålig eller ingen utfordring blevo djuren småväxta och för krympta, på vårsidan magra som skelett, men då gräset började spira, åto de snart upp sig, enär betet på öarna, alltid är kraftigt. De djur, som under dessa karga förhållanden redde sig bäst, voro hästarna. Det är dessa, jag här särskilt vill beskriva. 

Mitt föräldrahem låg i staden icke långt från sjön. Redan som 10-åring beundrade jag de små öhästarna, och såväl stora som små fängslas nog av den syn, en vacker ponny utgör. Blicken för hästar var kanske medfödd, ty ännu i dag kan jag beundra en vacker och välskött häst, på samma gång jag ömmar mycket för en illa skött. Inte så få gångar har jag ådragit mig tillfällig onåd, då jag måst beivra fall av djurplågeri. 

I forna tider var sjön oftare än nu vintertid tillfrusen och körbar till öarna. Dagligen kunde man då få se dessa små hästar, där de stodo uppradade vid det så kallade Florinska planket, där E. O. Erikssons fastighet är belägen, eller inställda på gårdar litet varstans. Som sagt voro de oryktade, taggiga och ovårdade, men pigga och livliga gjorde de ett gott intryck. Små, sällan över 125 centimeter mankhöjd, oftast mindre, välbyggda, breda i bringan med väl välvda revben och breda skenben gåvo de en bild av samlad styrka och energi. Färgen var nästan alltid brun eller svart, någon gång fux. Skäckfärgen förekom ej. 

IMG_5995

Från Blekingebygder 1924.

Dessa små hästar uppföddes halvvilda och gingo ute året om. Aveln skötte sig själv. Kastrering av hingstar förekom ej, utan naturen själv skötte om parningen. Stoen blevo ju dräktiga varje år och fölade ute i marken. Föddes ett svagt föl, gick det under. Därför blev rasen kraftig. Men det blev också överflöd på hästar nästan varje familj hade en eller flera stycken. Allt bete var gemensamt, ingen ägoskiftning fanns och hägnaderna voro dåliga. Man kan med skäl fråga sig, vad levde då djuren av? Det torde mest ha varit löv, trädgrenar, vengräs och halm på gödselhögar. Då snön låg rätt djup, kunde de avbeta rågen efter att med fötterna ha undanskrapat snön.”

”Mången har tyckt att denna uppfödning i frihet var barbarisk. Ja, den var nog hård, men naturen försåg dessa vildmarksbarn med långt hår som skydd mot kylan, och friheten, ja, den var ju värd mycket – gjorde jämte frisk luft och motion dessa hästar kraftiga och härdiga. 
Ännu 1923 på vintern meddelades jag per telefon, att hästar och fäkreatur gingo ute dygnet om, och det ansågs som djurplågeri. Själv var jag av den uppfattningen, att dessa djur bruka gå ute lång tid och alltid förstå skaffa sig skydd. Värre då, om de voro instängda i ett dragigt stall och ej kunde röra sig. Vintern blir nog lång ändå. 

Varför föddes dessa små hästar upp? Första svaret är: för det egna bruket. De användes ju vår och höst för det lilla jordbruket, under sommaren levde de i frihet och på vintern togos de i bruk för färder till staden. Det andra svaret blir: till avsalu. Icke så sällan uppträdde hästhandlare där ute, mest skåningar, som då kunde köpa flera vagnslaster. Priset för dessa hästar var lågt. Det högsta, som kunde betingas för ett praktexemplar var 100 kronor. Den skulle då också vara fullvuxen och körd, alltså en häst i sin bästa ålder.”

 

IMG_5996

Från Blekingebygder 1924

”Allteftersom stenhuggerier tillkommo och jordbruket började skötas mera tidsenligt behövdes större hästar. De små voro ej längre värda att födas upp, varför en annan sköt fölen, så snart de föddes. Å en av öarna såg jag ett dött föl och modern stående nosande på detsamma. Då jag omtalade detta för ägaren fick jag svaret: ”Det skåt (sköt) vi. Jag vill inte föda upp det”. Huruvida det blev borttaget från betesmarken, vet jag ej; troligen icke. Djurvänner voro öborna då ej. 

Som jag förut nämnde användes dessa små hästar för färder över isen. Var det fråga om finåkning en söndag, spändes de för en grant målad pinnsläde med lysande seldon. Bland annat var däckeln ofta skuren i trä i form av två delfiner och grant målad. Draglinor förekommo aldrig utan alltid skacklar, även vid parkörning. I vardagsslag voro seldonen de mest enkla: töm och huvudlag alltid rep, betslet någon gång en sextumsspik. ”

”Det kan ju tyckas, att jag skrivit hårt om våra öbor, men man får inte döma dem hårt. Det är ju folk, som ofta fått för sin existens riskera livet. Å våra öar är nu mycket annorlunda än förr. Det är nu icke ovanligt att man träffar ett och annat välskött jordbruk. Kreatursskötseln är också bättre, och i stort sett är öbefolkningen djurvänlig.”

Ossian Lagerholm var en känd köpman i Karlskrona och aktiv när det gällde en  modern djurhållning.  Han stred för ö-hästen, men utan resultat. Hade hans samtid sett vikten av att bevara gamla raser för eftervärlden hade vi än i dag sett småhästar beta på öarna.

 

Kulturlandskapet

Ristat i sten

När inlandsisen smält bort från Skandinavien började växter och djur att kolonisera marken. Människor vandrade in och spred sig över områden som var helt jungfruliga. För ungefär 5000 år sedan bodde en grupp människor på Torhamnslandet i östra Blekinge där de kunde livnära sig på vad jorden, skogen och havet gav. Klimatet var tämligen behagligt, i början av bronsåldern (för knappt 4000 år sedan) var det torrt och varmare än idag.

Runt Färskesjön finns många gravar, kanske det på bronsåldern fanns en religiös samlingsplats här? Det finns även hällristningar på flera platser och den största är Hästhallen (Horsahallen) i Möckleryd. Den är faktiskt störst i hela Blekinge.

img_7247img_7253Bilder från Hästhallen september 2016

Det finns tolkningar av hällristningar, men det är just tolkningar. Ingen av oss kan ju veta hur människorna tänkte för flera 1000 år sedan. Vi är lika dem på många sätt, men just tankevärlden kring liv och död skiljer sig alldeles säkert. Jag lämnar tolkningarna till dig som läser, de ligger i dina ögon.

 

Se även:

https://kulturlandskapetblekinge.wordpress.com/2016/09/11/ett-vackert-gravfalt/

Eftersom Finland idag firar 100 år av självständighet kan jag inte låta bli att länka till en tid då Finland inte hette Finland och människorna som levde både där och säkert här inte såg ut som vi gör idag (-:

https://kulturlandskapetblekinge.wordpress.com/2016/12/07/neanderthalare-i-blekinge/

 

 

 

Annat historiskt · Naturgeografi, geologi

Fältspatgruvor i Blekinge

Strannehall C

Strannehall – en gång i tiden en fältspatgruva, idag bara väldigt vacker natur.

Berget som resurs

Sverige har en lång historia av malmbrytning och utvinning av olika mineral ur berggrunden.  Man räknar med att det har funnits omkring 3 000 gruvor, de flesta i Bergslagen. Men även i vår landsände, Blekinge, har det utvunnits både det ena och det andra. Tidigare i bloggen har jag skrivit om myrmalm och sjömalm t ex.

Sveriges gruvhistoria går tillbaka till början av 1000-talet. Då handlade det dels om koppar, dels om järn. Koppar från Falugruvan hade en stor ekonomisk betydelse under många hundra år; under en period på 1600-talet svarade gruvan för två tredjedelar av världens kopparproduktion.

Ett mineral som kanske inte är så välkänt är fältspat, trots att det är jordens vanligaste mineral. Det har utvunnits på många håll i landet, även i Blekinge, här finns det spår efter gamla gruvor på drygt 20 platser. Brotten kallades ofta för gruvor, men de saknade gångar och tunnlar, så beteckningen ”gruva” är inte helt rätt.

Det finns olika varianter av fältspat, den som bröts i Blekinge var den vanligtvis rödaktiga kalifältspaten som finns i bergarten pegmatit. Pegmatit förekommer i gångar eller klumpar. Den är besläktad med granit, men den har större kristaller och kan, förutom kvarts, fältspat och glimmer, innehålla alla möjliga spännande mineral i mindre mängder. Exempel på sådana i funna i Blekinge är apatit, magnetit, uran och granater.

Kalifältspat

Fältspat

Gruvorna

Fältspatgruvorna i Blekinge var inte jättestora. Den djupaste fanns i Penseryd norr om Kallinge och var cirka 40 meter djup (lades ner 1947,  den sista fältspatgruvan i bruk i Blekinge). Vanligen var gruvorna tre till fem meter breda och upp till 100 meter långa. I dag är de flesta mer eller mindre igenfyllda, överväxta och ibland vattenfyllda så det kan vara svårt att hitta dem i terrängen.

Fältspaten såldes bl a till Kockums emaljverk där den användes just för emaljeringsprocessen av olika kärl. De flesta känner säkert igen de gräddfärgade grytorna och kannorna med den gröna randen! Även Karlskrona porslinsfabrik använde krossad fältspat i porslinstillverkningen.

Ofta var fältspatbrytningen ett komplement till markägarnas jord- och skogsbruk, så  brotten var små. Penserydsgruvan var ett undantag, här togs driften tidigt över av Kockums Järnbruks AB. Penseryd är den gruva som ojämförligt gett allra mest och levererat mängder med fältspat till Kockums emaljverk under årens lopp.

Avkastning från gruvan i Penseryd. Sundius 1951.

Skärmavbild 2016-05-16 kl. 22.10.58————————————————————————-

Fältspatgruvor i Blekinge:

Penseryd – Gruva vid Aborrgölens västra strand, norr om Kallinge. Aktiv 1899-1947

Bråtabron – Cirka fyra km öster om Backaryd

Hallahult – (Åryd)

Rumpelid – Cirka sex km norr om Åryd

Bränteknuva – Cirka sex km norr om Nättraby. Här bröts även kvarts.

Strannehall – I närheten av Bränteknuvagruvan.

Målatorp – Cirka fem km norr om Nättraby. Mycket liten gruva.

Brunnsskogen – Cirka två km SSV om Ronneby brunn. Liten gruva.

Hejan – Cirka 2.5 km väster om Hakarp.

Binga – Cirka 3.5 km väster om Listerby kyrka.

Hallahålet – (Bräkne Hoby)

Hjärtande mölla – (Bräkne Hoby)

Västra och Östra Ryd – (Bräkne Hoby)

Silpinge

Senoren – (Ramdala)

————————————————————————-

I flera av gruvorna utvanns dessutom även kvarts.

gryts

I en sådan här gryta från Kockums lagade min mamma många goda söndagsstekar.

I dag

I dag är fältspatgruvor i Blekinge ett minne blott. Men fältspat är ändå ett oerhört viktigt industrimineral, men numera importerar vi det från gruvor långt bort i världen. Men kanske det kommer en tid när vi åter börjar nyttja våra lokala resurser? Jag är övertygad om det. Det småskaliga samhället kommer att få en renässans när dagens rovdriftssamhälle kollapsar. Men det får bli ett annat blogginlägg.

Bränteknuva 4

Bränteknuvagruvan idag – ett trolskt landskap med spår av mänsklig aktivitet.

I boken ”I Karlskronas omland – Glimtar från 1700- och 1800-talen” finns en kort text om Senorens fältspatsgruva och mycket mer från Karlskronas historiska omgivningar.

 Litteratur:

Blomberg, A., Lundbohm, H., 1900: Geologisk beskrifning öfver Blekinge län jemte redogörelse för stenindustrien. Stockholm.

 Carserud, L., 1989: Fältspatbrytning i Blekinge, Blekinge Natur.

Olsson, Katarina 2016: I Karlskronas omland – Glimtar från 1700- och 1800-talen. IKO utbildning, Karlskrona

Sundius, N., 1951: Kvarts, fältspat och glimmer samt förekomster därav i Sverige. SGU årsbok. Stockholm 1952.

Foto, Strannehall: Lars-Åke Nilsson, juni 2016

Bild på kalifältspat: NRM

Foto, Bränteknuvagruvan: Lars-Åke Nilsson, juni 2016

(Äldre, uppdaterat inlägg)

Äldre kartor

Efter Karlshamn, innan Karlskrona

Nedan är tre klipp från en historisk karta som upprättades ett tag efter freden i Roskilde 1658. Hela kartan visar detaljerat provinserna Halland, Skåne och Blekinge. Jag tycker det är intressant att kartan är framtagen någon gång mellan Karlshamns och Karlskronas grundande. Karlshamn är alltså med på kartan men inte Karlskrona.

Skärmavbild 2017-11-18 kl. 12.16.44Skärmavbild 2017-11-18 kl. 12.17.06Skärmavbild 2017-11-18 kl. 12.17.30

Kristianopel, Nordens första renässansstad, är den stad i Blekinge som är ”ståtligast” markerad på kartan:

Skärmavbild 2017-11-18 kl. 12.33.06

 


(källa: Kungliga biblioteket Dk)

Annat historiskt · Äldre kartor · Karlskrona förr

Historisk kartläggning

Skärmavbild 2015-12-19 kl. 18.25.36

Tidiga kartor

Det svenska lantmäteriet grundades år 1628 och det var Gustav II Adolf som gav instruktion att hela Sverige skulle mätas upp och kartläggas. Vid den här tidpunkten var ju Blekinge danskt, jag har ännu inte satt mig i tidig dansk kartläggning, tyvärr! Men i Sverige avsågs två huvudtyper av kartor, geometriska (storskaliga) och geografiska (småskaliga) . Gränsen dem emellan ligger vid skala 1:8000.

Under lantmäteriets första decennier framställdes huvudsakligen geometriska kartor över gårdar och byar, men från 1650 till ungefär 1680 gjordes mest geografiska kartor. Den första topografiska kartan över hela Blekinge stod färdig 1684 genom Petter Gedda, i ungefärligt skala 1:100 000. Det var alltså ingen brådska med att kartera den nya svenska provinsen. Det blev det först i och med att Karl XI bestämde att flottans huvudbas skulle flyttas från Stockholm till den nya staden Karlskrona i östra Blekinge.

Skärmavbild 2015-12-19 kl. 18.41.00

Exempel på karta som Petter Gedda gjorde. Skunkenberg i Hjortsberg socken, sedermera Johannishus gods, 1688. Lantmäteriets digitala kartarkiv.

Under 1680-talet återupptogs produktionen av geometriska kartor i Sverige efter flera decenniers uppehåll. Det berodde på att kartorna fick en viktig funktion bland annat när det gällde att skattlägga jordegendomar. Man behövde även storskaliga kartor över de erövrade provinserna där ju Blekinge var en. Kartorna var också viktiga för reduktionen, vilken gick ut på att staten återtog jordegendomar som den tidigare gett till privatpersoner, vanligtvis adliga. Dessutom såg man över alla tidigare bytesaffärer mellan kronan och adeln. Även nya bytesaffärer gjordes.

Kartorna användes även för indelningsverkets genomförande. Indelningsverket innebar att skatte- och kronobönder organiserades i rotar, rusthåll eller båtsmanshåll.

I början av 1700-talet var Lantmäteriets verksamhet inte längre så omfattande, men under 1720-talet ökade den igen. Det berodde främst på att det stadgades att lantmätarna skulle ha som tjänsteplikt att förätta ägodelningar. Så hade inte tidigare varit fallet. Fortfarande hade man tegskiftesprincipen, och många kartor upprättades på grund av ägodelningar, men även av andra skäl, t ex tvister eller oklarheter om vem som ägde vad och storleken på avkastningen. När de stora skiftesreformerna (storskifte, enskifte och laga skifte) kom igång under senare delen av 1700-talet  fick Lantmäteriet mycket att göra för lång tid framåt!