Bro och damm /Lyckebyån, vid Mariefors. Foto: J E Thorin. Årtal okänt
1700-talet
Augerum var en socken vid Lyckebyån norr om Lyckeby. Här växte inga större verksamheter upp på 1700-talet, dock fanns här ett antal kvarnar.
Cronhom (1750) omnämner en hjulkvarn och ”squalter till ett stort antal överallt i socknen”. I Charta öfwer de Åckrar och Ängiar üthi Lÿckebÿs, Besebodas, Mölletorps och Aügeüms byars… som förmedelst Qvarn dammens üppbÿggande öfweröfver bemälte Åå, af watnet förgångne äro…(1728) syns två skaltekvarnar i Augerum som blev obrukbara när kronokvarnen i Lyckeby byggdes. Sjöborg (1792) kallar skvaltekvarmarna för husbehovskvarnar. Skvaltekvanarna fanns ofta vid mindre tillflöden, och kunde endast användas vid vår- och höstflöden.
Det fanns ingen sågkvarn någonstans längs hela Lyckebyån skriver Björnsson (1946). Det motsäger både Anderssons (1998) berättelse om kvarnar i Kättilsmåla samt Cronholms observation (1750) om en förfallen sågkvarn i Augerums socken samt en konceptkarta från 1731 (Lösens socken, se annan artikel här på bloggen) där det finns två sågkvarnar markerade längs med ån samt en not vid fallet i Lyckeåborg (förf tolkning) att där ligger/ska ligga ”Ferbers ämbnade sågquarn”. Det är oklart om Cronholm (1750) menade denna kvarn i sin beskrivning. Vad Cronholm berättar mest om (1750) är den förfallna trädgård i Augerum som Eberhard Ferber anlade år 1711 på sina ägor invid ån. Ferber var stadsapotekare i Karlskrona vid denna tid, och hade svårt att anskaffa varor till apoteket på grund av kriget mellan Sverige och Danmark och risk för kaperier. Därför anlade han en trädgård där han odlade mängder med örter, buskar och träd; medicinalväxter som han kunde använda för att framställa allehanda mediciner. Enligt Sjöborg (1792) planterade Ferber 800 fruktträd! Han anlade även dammar med sällsynta fiskarter, varav en syns på Charta öfwer de Åckrar och Ängiar üthi Lÿckebÿs, Besebodas, Mölletorps och Aügeüms byars… som förmedelst Qvarn dammens üppbÿggande öfweröfver bemälte Åå, af watnet förgångne äro…(1728). Enligt Cronholm (1750) försåg Ferber hela Karlskrona med grönsaker: ”Ja, jag har hört en berest man fälla sitt omdöme om denna trä- och lustgård, då han stod i sitt välstånd, att han sett många furstliga, ja kungliga lustgårdar, som ej kommo upp mot denna.”
I slutet av 1700-talet anlades ett pappersbruk i Augerum (Olsson 2000), med en verksamhet som varade nästan i 100 år.
Kättilsmåla – en by i Augerums socken
Kättilsmåla ligger cirka 18 kilometer norr om Karlskrona, invid Lyckebyån. På 1930-talet var Kättilsmåla en livlig by. Här fanns bl a en poststation, ett mejeri, fyra affärer och två smedjor. Antagligen växte byn upp här en gång i tiden på grund av det naturliga vattenfall som bildats, när Lyckebyån sökt sin strömfåra från högre till lägre terräng. Tidigare fanns det två kvarnar i byn (fast den ena tillhörde Strågeryd), de var bägge kombinerade såg- och mjölkvarnar. De lades ned i slutet av 1940- och början av 1950-talet. På platsen för Kättilsmålas såg- och mjölkvarn låg tidigare Mariefröjds pappersbruk, ett pappersbruk som var i drift under 1800-talet. År 1831 var det faktiskt det näst största i Blekinge, sett till värde av producerat papper (Olsson 2000)
Det kom bönder långtifrån för att få sin säd mald eller för att få hjälp med att såga virke. Martin Andersson (1998) berättade att ”man kom med häst och vagn ända uppifrån Smålandsgränsen. Ibland blev det långa köer på bygatan med väntande ekipage, det var väl under högsäsong. När det gällde att såga virke, så gick det inte speciellt fort. Sågen bestod av en roterande sågklinga, det gick bara att såga en bräda i taget”. Håkansson (1998) var med som barn och hjälpte till i Kättilsmåla sågkvarn: ”Stockarna fördes fram med hjälp av hästar och rullades sedan in på sågbanan. När timret var sågat bars det ut från kvarnen, uppför backen, och lastades på vagnarna igen, eller staplades på marken. Det var tungt att bära, till sin hjälp hade männen en stoppad läderdyna på höger axel. Den satt fast med en rem under vänster armhåla. Man lastade upp brädorna på axeln så att de vilade mot dynan, och på så sätt blev det lite enklare att bära”.
På 1980-talet avleddes en del av vattnet från sin huvudfåra i samband med en ombyggnad av kraftverket i Biskopsberg, någon kilometer nedströms.
Lyckeåborgs bruk
1759 anlade köpman Magnus Bååth en kopparhammare vid ett av vattenfallen norr om Augerum, i Lyckebyån, i Lyckeåborg. Den priviligierades samma år. Han fick härvidlag även rätt att göra ett dammfäste på hemmandet på andra sidan ån (Aronsson 1995). Produktionen kom igång, men avstannade redan efter några år eftersom Bååth och hans anställde kopparsmed blev ovänner. Det var svårt att hitta yrkeskunnigt folk och 1775 såldes hela verksamheten (Swahn 1964) till karlskroniten Theodor Winckler, som uppförde ett järnmanufakturverk vid ån, inriktat på spik. Så småningom inrättades även ett litet valsverk.
Verksamheten vid bruket låg mer eller mindre nere under 1800-talets första del (Aronsson 1995). 1847 såldes anläggningen till den danske patronen Johan Fredrik Hansen som tillsammans med sin kompanjon Carl Anders Rames fick privilegium från Kungliga Bergskollegium på den nya anläggningen som skulle bestå av ett mindre valsverk och en räckhammare (Swahn 1964). Ingenting nämndes då om en eventuell spiktillverkning. Det kan ha berott på, att de nya ägarna ämnade att tillverka spik maskinellt, och ville inte komma direkt i konflikt med de mera hantverksmässigt arbetande spiksmederna. 1855 inköptes de första spikmaskinerna. 1862 hade företaget 50 anställda varav en stor del var kvinnor och var det största företaget i området. Spiktillverkningen fortsatte ända till början av 1980-talet, valsverksdriften hade då varit avslutad i drygt 20 år. I dag tillverkas kabel- och rörtätningar, och bruket har bytt namn.
Vattenfallet vid Augerum 1904. Foto: J E Thorin.
Vattenkraftens förändrade roll
På 1900-talet började de vattendrivna kvarnarna alltmer spela ut sin roll som kraftproducenter. Efterhand ersattes vattenkraften ibland med ånga och i början av seklet började elektrifieringen i stor skala. De vattendrivna kvarnarnas epok var över. För verksamheterna kring Lyckebyån var förändringarnas vindar starka under 1920-talet, då turbindrift blev allt vanligare.
Vid Biskopsberg, strax söder om Kättilsmåla, byggdes på 1920-talet en kraftstation vid Lyckebyån, på platsen där tidigare en mjölkvarn stått. Trots kraftverket, så tog det några år innan själva Biskopsberg elektrifierades. Håkansson (1998) berättade: ”En del familjer ville inte ha någon elektricitet. De menade, att det var farligt att leda fram åskan till husknuten! Efterhand så accepterades den nya tekniken, fast en del hushåll hade bara råd med installationer i boningshusen. Ladugård, stall och uthus var då fortfarande ofta strömlösa. Vi tände vår första glödlampa hemma år 1935. Det var min storebror som fick den stora äran, och han sa till mig- ”Nu ser du att läsa dina läxor pojkalue!”. ”Det var bara 15-wattslampor vi hade då, men vi tyckte att de lyste upp väldigt mycket, jämfört med de stearinljus och fotogenlampor som vi var vana vid”.
1987 påbörjades arbetet med att bygga en helt ny anläggning, vilken var färdig året därpå.
I dag finns även vattenkraftverk i Augerum, Strömsberg och Brattberg i Lyckebyåns blekingska del.
kulturlandskapetblekinge 