Tjänstgöring
I fredstider var båtsmännen inkallade två till fyra månader om året. Då övade de exercis, vakthållning eller arbetade någonstans på varvet. På somrarna övade de till sjöss. När båtsmannen blev inkallad, var det från början rusthållarens uppgift att förse honom med färdkost och skjuts till samlingsplatsen. Detta åtagande försvann rätt snabbt.
I Karlskrona fick de tidiga båtsmännen själva söka husrum men så småningom byggdes logement. Båtsmanskasernen på Stumholmen var färdig för inflyttning år 1846. Den var anpassad för två kompanier, alltså 500 man. Här spände båtsmännen upp sina hängmattor i långa rader, kanske inte helt olikt hur de sov när de var ombord.
Leander (1926) beskriver målande hur mödosam tjänstgöringstiden kunde vara:
”Efter en eller ett par exercisresor med övningarna förlagda till hamnarna, där man mera obesvärat kunde manövrera segel, stänger och kanoner, kom den bistra tillämpningen, ofta öga mot öga med rikets fiender. Natten igenom brann luntan på batteripannan, där en man hade vakten, två sutto ständigt i masten, en postade på backen, en på skansen och en vid fallrepstrappan.”
En båtsman kunde avskedas på grund av oduglighet, bräcklighet eller ålderdom. Ibland kunde de få pension, men det var långt ifrån alla.
Förmåner
En båtsman fick bostad och lön av sin rusthållare. För att familjen skulle kunna klara sig på sitt torp (lönen räckte inte till så mycket) så fick båtsmannen ett hemkall (ersättning i form av naturaförmåner). Viktigast var kanske spannmål; en tunna råg och en tunna korn per år. Andra naturaförmåner var ved, hö, halm eller lite betesmark. Förmånerna kunde också bestå av tillgång till en en åker eller en lada. Vad det verkligen blev i slutänden berodde på de enskilda omständigheterna.
En annan utgift för rusthållaren var det engångsbelopp, legan, som båtsmannen skulle erhålla när han fick jobbet och kontraktet var skrivet och godkänt. Det var ett tämligen stort belopp så rusthållaren var angelägen om att båtsmannen stannade länge på sin tjänst. Hur stort beloppet var blev en överenskommelse mellan båtsman och rusthållare. Dunge (1982) visar i en undersökning av båtsmanshåll i Rödeby och Torhamn en variation i legans storlek mellan fem och femtio riksdaler. Dessutom visar han att i vissa fall ersattes legan helt eller delvis av ett stycke extra mark.
Rusthållaren skulle även hålla sin båtsman med kläder, både civila och kläder för tjänstgöringen. Dessutom behövdes en del andra persedlar när båtsmannen ryckte in, som t ex en kappsäck. Dessa grejer hade rusthållaren i sitt förvar, och delade ut när det var dags för båtsmannen att åka och arbeta i Karlskrona.
Ersättningen till båtsmannen var inte tänkt att räcka hela året, så han var tvungen att arbeta åt andra när han var hemma på torpet, framför allt hos traktens bönder. Det var ett ömsesidigt positivt arrangemang, för bönderna behövde extra arbetskraft. En del båtsmän jobbade som hantverkare. I kustsocknar var fiske en viktig bisyssla.
Illustration: Karlskrona 1815. Johan August Anckarsvärd. UU
kulturlandskapetblekinge 